Fjorton år har gått sedan Corinne Hofmann tvingades fly från Kenya med sin dotter Napirai. Då var situationen ohållbar och rädslan stor för att dottern skulle tvingas till omskärelse. Nu är läget ett helt annat. Mötet mellan familjen, massajen och vännerna i byn är omtumlande och rörande. I Resan tillbaka till den vita massajen återvänder Corinne Hofmann till platser som betytt mycket för henne: färjan där hon en gång träffade Lketinga, lerhyddan där de bodde tillsammans och sjukhuset där hon kämpade mot malaria och där dottern kom till världen. Dessutom besöker hon inspelningen av filmen som bygger på hennes första bok, Den vita massajen. En film som hade premiär i Tyskland i september 2005.

Vi som älskade de första böckerna om massajkvinnan kommer att känna igen oss! Men vi får också en unik insyn i det samhälle som Corinne Hofmann besöker. Hon tar oss med till ett Afrika som har att kämpa för en ny tillvaro, där både modernt liv och traditionell kultur ska rymmas.

Det var ganska så längesen jag läste Den vite massajen men jag minns att den berörde mig väldigt mycket. Jag har dock inte läst Den vite massajens dotter men orkade inte hålla mig borta från den här boken ändå...
När jag läste boken så fick jag en känsla av att jag fick tillgång till någons personliga brev eller dagbok. Boken är skriven på ett otroligt känslomässigt och personligt plan och jag kan ibland tycka att meningsbyggnad och utformningen av texten inte är korrekt. Men det kan å andra sidan ha med översättningen att göra, det behöver inte bero på författaren.
Det var en bok som var lätt att läsa och jag fick verkligen en känsla av Corinnes dubbla känslor av att vara tillbaka i Afrika efter 14 år. Om du har läst någon av de andra böckerna så kan jag rekommendera dig att även läsa den här.
Jag blir till och med sugen på att veta hur det har gått med Napirai sedan Corinne kom hem igen. Hur känner hon? Vill hon åka till Afrika för att träffa sin afrikanska familj eller kvittar det henne?
Återstår att se om det kommer några fler böcker...