Har börjat känna lite sorg över att graviditeten snart är över.
Förstår om det är konstigt att förstå eftersom jag den senaste tiden har spytt galla i bloggen över att vara gravid och att jag har ont och det ena med det tredje. Och jag har ont, den här gången har det verkligen inte varit någon dans på rosor. Men jag kan ändå inte låta bli att sörja magen som kommer att försvinna, känslan av att känna sitt eget barn och att kunna skapa ett liv! Det är något oslagbart och nu snart är det över.

Det är väl den här känslan som gör att det blir fler barn i världen, känslan av att ändå inte "vara klar". Det är svårt att förklara och det kan mycket väl vara så att imorgon när jag vaknar så är jag skitless på att vara gravid igen. Det svänger fort det där...