Jag har ju fått tid för återbesök den 20 februari och jag har varit väldigt lugn. Fram tills nu....

Jag känner ju att jag mår bra, har inte ont och jag har inte haft några problem med rupturen. Jag har också hela tiden haft en positiv inställning om att allt kommer att gå bra. Känner mig positiv nu också men nu har ändå tankarna börjat krypa på.... Tänk om....
..jag inte kommer att kunna hålla tätt?
..jag inte kommer att få föda barn den naturliga vägn igen?

Det är de här två sakerna som jag tänker på mest.. Men tanken om att hålla tätt är inte så överhängande. Har inte varit några problem fram tills nu så varför skulle det  börja nu..
Men tanken på att inte få föda barn igen gör mig otroligt ledsen. Speciellt när jag vet vad alternativet är.. :S

Barnmorskan som förlöste mig nu senast ringde i torsdags för att höra hur det gick med allt. Jag sa att allt var bra och vi pratade lite allmänt om förlossningen och så. Sedan kom vi in på just det här om att föda vaginalt igen. Hon sa att de kunde eventuellt rekommendera kejsarsnitt inför nästa barn eller så kommer de nog att göra ett klipp för att skona det som är sytt redan.
Men det är en otrolig förlust för mig. Det är smärtsamt och jobbigt att föda barn men samtidigt så älskar jag det. Jag känner mig otroligt stark och jag känner att jag, trots de kroppsliga hindren som kommit, att jag är bra på det!
För mig skulle det innebära en stor sorg om det visar sig att läkarna tycker att jag ska få nästa barn med kejsarsnitt.
Ska försöka att inte ta ut något i förskott men det är svårt... Tankarna är svåra att styra...