Tiden går så himla fort. Det känns som att det inte var längesen det var nyårsafton och värkarna drog igång. Vi valde att åka på nyårsfest ändå och till slut så hamnade vi här, på förlossningen med vårt andra barn. Som länge hette lillskrutt och som till slut blev Oskar. Det var en omtumlande morgon när han föddes. Vi blev föräldrar till två barn och jag fick min bristning. 

 

Jag har sett halva det senaste programmet som Uppdrag granskning gjort, ska se andra halvan inom en snar framtid.

Jag lider verkligen med dom kvinnorna som medverkade i programmet och med alla andra kvinnor som inte varit med i tv. Men samtidigt så är jag otroligt glad för att jag hade den personalen jag hade med mig i förlossningssalen. 

När Oskar (då lillskrutt) hade kommit upp på mitt bröst och allt hade lugnat sig och de började titta efter hur det hade gått med mig så sa barnmorskan till Peter att han skulle stanna uppe vid mitt huvud och att de skulle ta in läkaren för att barnmorskan ville att det skulle bli mer undersökt än bara av henne. Läkaren och barnmorskan konstaterade sedan tillsammans att det var en sfinkterruptur och att jag skulle till operation. Läkaren satte några stygn för att det inte skulle blöda så mycket och sedan fock jag vänta på att få åka ner till op. 

 

Känslorna som kom genom kroppen var många. Den första var panik! Å nej, hur blir det här nu då?! Men jag ändrade fort min attityd och bestämde mig för att allt skulle bli bra, jag skulle banne mig inte ha några besvär!!

Och det har jag inte. Jag fick prata med en sjukgymnast innan jag åkte hem och jag har följt alla hennes råd och nu är jag okej! Men jag har min barnmorska att tacka för det! Hon upptäckte direkt att det var mer än en "vanlig" bristning och hon var itne rädd för att kalla på hjälp. Det här kan man kalla för tur men jag tycker att det ska vara en rättighet, något som alla gravida kvinnor ska veta sker. Inte behöva vara bekymrade för om de får en barnmorska som vågar be om hjälp av en läkare. Vi lever väl i ett välfärdsland där det ska vara en självklarhet att få rätt vård och hjälp när man behöver det?!

 

Det enda jag sörjer, det är att jag inte kommer att föda barn vaginalt igen. Inte för aatt jag inte får, det får jag, fast på egen risk. Jag är informerad om riskerna och det gör att jag valt att nästa barn kommer att bli kejsarsnitt. Men jag har fött barn två gånger och det är det häftigaste jag har gjort! 

Och även om det blev som det blev när jag födde Oskar så var även den förlossningen, precis som Viktors, en positiv och fantastisk upplevelse!

Och den upplevelsen önskar jag alla gravida kvinnor! Och att alla ska få den hjälpen som jag fick!