Det där berörde mig väldigt. Jag har inte skrivit det öppet någonstans men jah och Peter har separerat och ansökt om skilsmässa. Jag ska heller inte hymla om att det är på mitt initiativ. Men i allt det här som har varit den senaste tiden så måste jag ta tillfället i alt att hylla Peter, som kunde ha bråkat, kallat mig hemska saker och pratat illa om mig inför barnen. Inte en gång och inte ett ont ord!!!! Varken direkt till mig eller till barnen. Inte någonting. Och inte jag mot honom heller, jag kunde också kanske ha gjort det för att det var en jobbig situation att bo tillsammans när man ville gå isär. 

Redan från start visste vi att vi att, oavsett våra känslor inför varandra, var tvinga att sätta barnen först. När vi lämnar över barnen till varandra försöker vi ha för vana att käka mat tillsammans, när jag hade picknick på golvet i vardagsrummet kom Peter över och var med och igår visste jag att Peter höll på och packa inför en resa och då bjöd jag på mat för att han skulle slippa det momentet. 

Har man barn tillsammans så handlar det inte längre om en själv, det handlar om barnen. ALLTID ALLTID barnen först. Våra barn har fått igenom en stor förändring och det har varit tufft för dom och det har kommit reaktioner. Men tänk om vi också hade bråkat, tänk om vi hade baktalat varandra inför barnen och kallat varandra för fula saker?! Då hade livet för barnen blivit katastrof, det är ingenting jag tror utan jag vet att det hade blivit så. Vi är för alltid ett lag, jag och Peter. För det handlar inte om oss, det handlar om barnen. Och ett lag blev vi den dagen vi bestämde oss för att skaffa barn!!