När lugnet blir en stress

När jag gick hem för utmattningssyndrom orkade jag egentligen inte med någonting. Men livet snurrade och jag hade fullt upp med kommande flytt osv... flytten kom och jag hoppades att det skulle vända. Livet hände och det blev ytterligare värre innan det skulle börja ljusna igen. 
 
Under hela den här tiden har jag nästan på ett desperat sätt sökt efter ett inre lugn. Och genom det här sökandet har jag på något sätt blivit mer stressad. Jag har fått såååå många tips, i all välmening, men alla dessa tips har på ett sätt gjort mig mer stressad. För någon som har svårt att tillämpa good enough och känna att man räcker till som man är, så är svårt att sålla i alla tips. Jag har velat testa allt på en gång och eftersom jag fortfarande inte kan göra saker lagom blir det så stort. Jag vill kunna mycket direkt och är otålig vilket ytterligare spär på stressen.. "Varför funkar det inte", "Varför känner jag inte lugnet som alla pratar om". Jag har köpt böcker, läst och testat men det händer liksom ingenting. I huvudet vet jag att det är en träningssak, att man måste ge det tid... Men på något sätt känns det som att tid är något som jag inte har. Man har hela tiden en stress över jobbet, läkartider, tider med koordinatorer, chef...... Jag vill vara till lags samtidigt som jag känner att jag kanske inte är redo. Men finns det något redo, någon rätt tid för att komma tillbaka? Hur vet man när det är rätt att testa utan att man kommer skjuta sig själv i foten?! Många säger att när du känner dig redo, vänta lite till... 
 
Jag försöker hitta strategier för att få in mer mindfulness i livet, vara här och nu, uppskatta det jag har i livet, inte älta det förflutna och inte tänka för mycket på framtiden. Jag vet vad jag borde göra men känner mig stressad över att jag inte får till det. Är det ett tecken på att jag borde försöka med något annat? Jag behöver hitta ett sätt att finna lugn inombords utan att behöva röra mig rent fysiskt för det är det som hittills har behövts.. Men jag behöver kunna centrera mig själv utan det för det finns inte alltid utrymme för rörelse. 
 
 

En fruktansvärd trötthet

De senaste dagarna har jag varit totalt golvad av en trötthet som jag aldrig förr har känt av... det har varit i princip omöjligt att ta sig ur sängen, om inte kidsen varit här hade jag nog bara dragit täcket över huvudet och bett världen dra dit pepparn växer.. 
Jag har roddat barnen på morgonen för att sedan åka hem och lägga mig på soffan. När barnen varit på förskola/skola har jag sovit mellan tre och fyra timmar. Sedan har jag tvingar mig upp, fått på mig lite smink och "riktiga" kläder för att försöka få igång mig själv lite. Men har landat tillbaka i soffan men med tvn igång och i sittande position iaf.. 

Det är mycket som kommer i efterhand.. mycket missad sömn och mycket annat också som har gjort att kroppen är trött, så oerhört trött... jag hoppas dock på att det vänder inom em relativt snar framtid. Jag tycker verkligen inte om känslan att vara så in i bänken trött, både kroppsligt och själsligt. Jag vill tillbaka till mig själv.... de senaste dagarna har jag inte ens bäddat min eller barnens sängar. Och är jag noga med nåt så är det det.. saker läggs på hög  lägenheten för jag får inte fram orken att ta tag i det. 

Idag har jag iaf varit iväg ett par timmar med Oskar och Malte som är hemma. Viktor är i Branäs. Får se vad dagen imorgon bjuder på.... 

(null)

Ordning återställd

Det är en konstig känsla när man går över med barnen till deras pappa på jämna veckor, man får en vecka själv. Har börjat vänja mig vid tystnaden som är den veckan, tystnaden på nätterna, ingen som väcker, att man sitter själv och äter.... just nu i livet så behöver jag nog den lilla pausen som det innebär. 
Men när måndag ojämn vecka kommer och barnen kommer till mig så kommer liksom livet tillbaka. Jag kände det idag för första gången på ganska länge. Glädjen över att få ha dom hos mig, att höra deras tunga andetag när jag stängt av tvn för att lägga mig. Tjafset som jag antagligen redan imorgon kommer att vara trött på men som jag just idag var tacksam för. Tacksam för att jag har mina ungar, de är för underbara ändå. De trycker på mina knappar som inga andra men de är mina, de är fantastiska och jag älskar dom sååå innerligt! Det är de som är livet, det är för dom jag orkar. Det är för dom som jag ska bli den bästa versionen av mig själv!!! 

(null)

RSS 2.0