Känns som igår

 
Tiden går så himla fort. Det känns som att det inte var längesen det var nyårsafton och värkarna drog igång. Vi valde att åka på nyårsfest ändå och till slut så hamnade vi här, på förlossningen med vårt andra barn. Som länge hette lillskrutt och som till slut blev Oskar. Det var en omtumlande morgon när han föddes. Vi blev föräldrar till två barn och jag fick min bristning. 
 
Jag har sett halva det senaste programmet som Uppdrag granskning gjort, ska se andra halvan inom en snar framtid.
Jag lider verkligen med dom kvinnorna som medverkade i programmet och med alla andra kvinnor som inte varit med i tv. Men samtidigt så är jag otroligt glad för att jag hade den personalen jag hade med mig i förlossningssalen. 
När Oskar (då lillskrutt) hade kommit upp på mitt bröst och allt hade lugnat sig och de började titta efter hur det hade gått med mig så sa barnmorskan till Peter att han skulle stanna uppe vid mitt huvud och att de skulle ta in läkaren för att barnmorskan ville att det skulle bli mer undersökt än bara av henne. Läkaren och barnmorskan konstaterade sedan tillsammans att det var en sfinkterruptur och att jag skulle till operation. Läkaren satte några stygn för att det inte skulle blöda så mycket och sedan fock jag vänta på att få åka ner till op. 
 
Känslorna som kom genom kroppen var många. Den första var panik! Å nej, hur blir det här nu då?! Men jag ändrade fort min attityd och bestämde mig för att allt skulle bli bra, jag skulle banne mig inte ha några besvär!!
Och det har jag inte. Jag fick prata med en sjukgymnast innan jag åkte hem och jag har följt alla hennes råd och nu är jag okej! Men jag har min barnmorska att tacka för det! Hon upptäckte direkt att det var mer än en "vanlig" bristning och hon var itne rädd för att kalla på hjälp. Det här kan man kalla för tur men jag tycker att det ska vara en rättighet, något som alla gravida kvinnor ska veta sker. Inte behöva vara bekymrade för om de får en barnmorska som vågar be om hjälp av en läkare. Vi lever väl i ett välfärdsland där det ska vara en självklarhet att få rätt vård och hjälp när man behöver det?!
 
Det enda jag sörjer, det är att jag inte kommer att föda barn vaginalt igen. Inte för aatt jag inte får, det får jag, fast på egen risk. Jag är informerad om riskerna och det gör att jag valt att nästa barn kommer att bli kejsarsnitt. Men jag har fött barn två gånger och det är det häftigaste jag har gjort! 
Och även om det blev som det blev när jag födde Oskar så var även den förlossningen, precis som Viktors, en positiv och fantastisk upplevelse!
Och den upplevelsen önskar jag alla gravida kvinnor! Och att alla ska få den hjälpen som jag fick!

Mardrömssjukan!

Igår så var det babyshower för min underbara vän Vivi. Hon har BF 1 maj och nu var det hög tid för att fira henne och den kommande bebisen!

Men när vi hade ätit mat så kände jag hur jag började må illa... 2 minuter senare så stod jag med huvudet i toaletten och kräktes. Det var bara att packa ihop mig ch Oskar och åka hem. Jag hann precis hem och få med mig barnstolen in på toaletten innan det var dags igen. Peter var uppe och la Viktor så därav att Oskar var med mig.
Jag kräktes första gången klockan 19 på kvällen och var sedan iväg minst en gång i timmen ända fram till 2.30 imorse. Såå trött idag!!
Och det var ingen rolig historia att ha fått bristningen och att muskeln fortfarande inte är helt fungerande. Det går ju bra när jag är okej i magen men inte när det kommer vatten. Illa illa!!
Det fick mig att tänka efter hur det skulle vara att ha det så jämnt, att inte kunna hålla tätt utan hela tiden, alltid, behöva vara rädd för behovet att göra nummer två. Alltid hålla koll på vart närmaste toalett finns och kanske inte våga göra saker för att man inte vet något om tillgänglighet till toalett.

Det fick mig att verkligen tänka efter och fundera över det här med kejsarsnitt. Har ju hela tiden ändå känt att det antagligen kommer att bli det nästa gång vi skaffar barn, men efter den här natten så känner jag mig hundra. Det blir snitt nästa gång!
Det gick bra den här gången med bristningen och det finns ingen anledning för mig att äventyra det! Vill INTE ha det som jag hade inatt!

Efterkontroll

Var idag på efterkontroll av bristningen. Allt såg bra ut!! så himla skönt!!
Jag får börja lyfta men jag ska ta det försiktigt i början men som sagt, nu behöver jag inte tänka mig för i alt jag gör och det är otroligt härligt! Jag orkade inte hålla mig när jag kom hem utan jag lyfte upp Viktor och gav honom en kram! Det var en otrolig känsla, som jag har längtat!!!
Jag ska ock fortsätta med knipövningar då bäckenbottenmusklerna måste bli ytterligare lite starkare. Men allt är så bra som det kan vara just nu.

Dock så är det en del att fundera på inför nästa bebis. Det ligger ju några år fram i tiden men för mig är det ändå viktigt att veta vad jag står inför och vad jag har att förhålla mig till.
Om jag skulle få samma bristning igen så är det inte säkert att det kommer att läka lika bra eftersom min förmåga att läka då är sämre eftersom det har brustit en gång redan (flummig mening men hoppas ni förstår).
Om jag väljer att föda normalt så kommer jag att få gå på extra ultraljud för att kolla så att bebisen inte blir för stor. Det är säkrare att föda en bebis som var ungefär lika stor som Viktor men inte så stor som Oskar eftersom en stor bebis ökar risken för en bristning. Om bebisen blir stor så rekommenderade läkaren att jag skulle bli snittad nästa gång.

Det är en del för mig att fundera över. Bara tanken på snitt gör att jag får lite panikkänslor och fylls av käsnlor av obehag. Jag har svårt för nålar och tanken på att vara vaken under tiden som någon är inne och rotar fram en bebis från magen är för mycket. Dock kan jag tänka mig att bli snittad om jag får bli sövd...
Om jag väljer att föda normalt så måste jag också fundera över hur jag tror att jag kommer att reagera när jag väl ska börja krysta nästa gång. Om jag tror att jag kommer att bli hämmad av rädlsan för att brista så mycket igen eller om jag kommer att kunna "stänga ute" sådana tankar...

Jag behöver ju inte ta ställning till allt det här nu men jag känner att eftersom jag har så starka känslor inför att eventuellt bli snittad så måste jag börja jobba med mig själv för att eventuellt klara av det.
Men just nu ska jag njuta av att allt är så bra som det kan vara nu, jag har två underbara barn, en fantastisk sambo och de bästa vännerna som man kan ha! Vad mer kan man önska sig??

Tankar inför imorgon

Imorgon så har jag återbesöket på spec-MVC. Jag är ganska så nervös kan jag lova....
Jag är jättenervös för vad dom ska säga, om det har läkt som det ska, hur muskler fungerar... Men mest så tänker jag på vad jag kommer att få för råd inför nästa förlossning... Om jag får rådet att ta snitt nästa gång så har jag mycket att jobba med kan jag lova. Det är bra att jag får reda på det nu isf så att jag kan bearbeta den tanken under de åren som det är kvar innan vi ska skaffa nästa....

Har mycket tankar i skallen men orkar inte få ner alla. Jag har ingen riktig ordning på dom själv...
Vi får höras imorgon helt enkelt...

Det närmar sig...

Jag har ju fått tid för återbesök den 20 februari och jag har varit väldigt lugn. Fram tills nu....

Jag känner ju att jag mår bra, har inte ont och jag har inte haft några problem med rupturen. Jag har också hela tiden haft en positiv inställning om att allt kommer att gå bra. Känner mig positiv nu också men nu har ändå tankarna börjat krypa på.... Tänk om....
..jag inte kommer att kunna hålla tätt?
..jag inte kommer att få föda barn den naturliga vägn igen?

Det är de här två sakerna som jag tänker på mest.. Men tanken om att hålla tätt är inte så överhängande. Har inte varit några problem fram tills nu så varför skulle det  börja nu..
Men tanken på att inte få föda barn igen gör mig otroligt ledsen. Speciellt när jag vet vad alternativet är.. :S

Barnmorskan som förlöste mig nu senast ringde i torsdags för att höra hur det gick med allt. Jag sa att allt var bra och vi pratade lite allmänt om förlossningen och så. Sedan kom vi in på just det här om att föda vaginalt igen. Hon sa att de kunde eventuellt rekommendera kejsarsnitt inför nästa barn eller så kommer de nog att göra ett klipp för att skona det som är sytt redan.
Men det är en otrolig förlust för mig. Det är smärtsamt och jobbigt att föda barn men samtidigt så älskar jag det. Jag känner mig otroligt stark och jag känner att jag, trots de kroppsliga hindren som kommit, att jag är bra på det!
För mig skulle det innebära en stor sorg om det visar sig att läkarna tycker att jag ska få nästa barn med kejsarsnitt.
Ska försöka att inte ta ut något i förskott men det är svårt... Tankarna är svåra att styra...

Tänka mig för!!

Jag upplever att det går väldigt bra med bristningen jag fick.
Jag gör mina knipövningar varje gång jag ammar (just det, det är nog dags att "step it up" lite. Måste kolla det sen...) och den senaste veckan har jag även "passat på" några gånger mellan amningarna också. Det gör att jag blir lite öm och får lite träningsvärk men det kan det ju kanske vara värt.
Dock vet jag ju inte hur det går med själva läkningen. Det kanske håller på att gå åt pipsvängen fastän jag inte har ont, vad vet jag... Men nu har jag iaf fått tid för återbesök. Får vänta tills den 20 februari men det känns helt okej med tanke på att jag inte har några problem.

Dock så gäller det att tänka sig för nu. Även om jag inte har ont längre så får jag ju inte lyfta och göra vissa saker. Men det är lätt att glömma!!! Har mååånga gånger kommit på mig själv i sista stund och har då fått be Peter eller någon annan i närheten...

Sedan tycker jag fortfarande att det är lite besvärligt att gå på toa. Inte att det gör ont eller att det är jobbigt på det sättet men jag får ju inte hjälpa till. Och jag blir så himla rastlös men det är bara att snällt sitta och vänta tills kroppen tycker att den är klar. Men lite tråkigt är det faktiskt......

Problematik...

Häromdagen när jag ammade Oskar för sista gången, runt 12-snåret så kände jag att jag fick magknip... Först så förnekade jag! Nej då, så kan det inte vara...
Men jo då! Hade magknip till och från under hela amningen. Som tur var så blev Oskar färdig och Peter kunde ta honom så att jag kunde rusa på toaletten. Det gick bra även den här gången även om det blev lite mer bråttom... Som tur var så blev det inget mer utav det. Jag har ingen som helst lust med magsjuka just nu!!!
Men som sagt, magen lugnade sig och det har inte blivit något mer utav det. Skönt!!!

Det är en sak som jag verkligen är rädd för just nu. Magsjuka. Det är inte roligt att ha det i vanliga fall men abolut inte nu! Jag ska ju helst inte använda magmusklerna eftersom det blir ett tryck nedåt, men lycka till om man måste spy... Och sedan om man blir väldigt dålig i magen, då får jag ju bo i duschen isf. Och hur kul är det på en skala?! Men klarade mig den här gången, peppar peppar. Viktor är tillbaka på dagis idag. Får se vad han kommer hem med. Det brukar ju komma som ett brev på posten efter några dagar. Endera förkylning eller magsjuka. Håll tummarna med mig om att det bara blir förkylning!!!

Det går bra!

Det går väldigt bra med skadan som jag fick i slutet av förlossningen.
Jag har inte ätit smärtstillande på länge nu, åt Panodil kanske i tre dagar efter att jag kom hem och sedan slutade jag.
Nu har det dock börjat ömma mer igen men det tror jag beror på att jag sedan i måndags har börjat träna upp musklerna igen. Jag ska göra knipövningar ett antal gånger om dagen. Knipa 2-3 sek*10 gånger. Fick rådet att göra det varje gång jag ammar, då blir det ca 6 ggr per dag förklarade sjukgymnasten och det är ganska lagom. Och om jag gör det när jag ammar så behöver jag inte "hitta" tid till övningarna. När jag ammar så sitter jag ju stilla ändå och kan passa på.

Det känns fortfarande väldigt bra och jag är fortfarande vid väldigt gott mod. Jag SKA klara av det här, det finns inget annat alternativ!

Sfinkterruptur

Jag vill varna känsliga läsare för det här inlägget!! Det handlar om vad som hände under slutskedet av förlossningen och vad det innebär för mig de närmaste månaderna! Nu har jag varnat och vill inte höra nåt gnäll om varför jag skriver om sånt på MIN blogg!!

Det som hände under slutskedet av krystningen när bebis kom ut var att jag fick en sk. sfinkterruptur. Det innebär att jag fick en bristning i ringmuskeln. Min bristning var allvarlig och hela muskeln sprack.

Jag har valt att vara öppen om vad som hände och skriva om min rehabilitering som kommer att pågå under ca 3-5 månader.
Det jag ska göra under dessa månaderna är att framförallt hitta musklerna i bäckenbotten igen och sedan träna upp dem. Det är en hel del att tänka på under tiden för att allt ska bli så bra som möjligt. Jag får tex. inte utföra tunga lyft, bebisens vikt är ett bra riktmärke. Ska undvika att använda bukmusklerna så mycket det går eftersom det då bildas ett tryck nedåt. Undvika mjuka och djupa stolar, och naturligtvis se till att för guds skull inte bli hård i magen!!!

Sedan är det träning, träning, träning och åter träning som gäller!! Har fått ett träningscchema som jag ska dra igång med på måndag och gissa om jag ska vara noga med min träning! Den ska bli en del av vardagen! Slarvade med knipövningar efter att jag fick Viktor och det gick bra, men då hade jag bara fått en liten bristning som inte sträckte sig så långt.

Men jag är vid väldigt gott mod!! Är övertygad om min egna förmåga om att bli bra igen! Jag har heller ingen negativ upplevelse av förlossningen som helhet och jag är inte avskräckt för att föda vaginalt igen. Det är klart att om det inte blir bra efter rehab så kanske vi får tänka om men inte som det känns nu iaf.
Jag upplever också att jag blev otroligt bra omhändertagen, både när vi var kvar på förlossningen och väntade på operation, på operation och sedan på avdelning 11. Jag känner mig välinformerad och i "tryggt förvar" eller hur man ska uttrycka det.

Den enda sorg jag känner, det är att jag, fortfarande inte, kan vara den mamma jag vill till Viktor! Det värker i mitt hjärta när jag inte kan lyfta honom, snurra runt och busa. Men jag måste precis nu tänka på mig och rehabeliteringen för sköter jag inte den så kan jag aldrig vara den mamma jag vill till mina barn. Det är en period nu på några månader men sedan så kommer allt att ordna till sig!!! :)

RSS 2.0