Att tappa bort sig själv...

I måndags hade jag det första mötet på det jag hädanefter kommer att referera till som EFSO (Enheten för stressrelaterad ohälsa). Jag fick träffa en fysioterapeut. Under 90 minuter gick vi grundligt igenom vad som gjort att jag hamnat där jag hamnat, hur jag idag mår och hanterar stress, traumatiska händelser under mitt liv osv........ Ett otroligt krävande samtal mentalt. Såååå slut efter det.. Men, stönig som man är gick jag ändå och gjorde mina två timmar på jobbet, på kvällen kom barnen och jag var sååå sliten.. Tisdag gick heeelt på autopilot, även på jobbet, inte närvarande fullt ut. När jag slutat gjorde jag det som jag känner till, träna! Blev nästan två timmar på gymmet, hem och äta och sedan sova. Vaknade som en ny människa, och det var så skönt att jag inte tappade bort mig själv längre än så den här gången. 
 
För varje gång som jag faller nuförtiden så är vägen tillbaka väldigt mycket kortare. Men de där stunderna är så otäcka.. När det enda man känner är en oändlig trötthet, det känns som att kroppen inte har någon början eller slut... Man känner sig överflödig i världen, som att man inte har något att erbjuda.. Otäcka röster i huvudet som är snabba på att dömma, snabba på att sätta snurr på en negativitetsspiral som är svår att ta sig ur.. Hur värjer sig man sig mot något som finns inuti, något som är så starkt och övertygande?? Något som räcker med att det viskar för att hela ens väsen ska börja tvivla på det man ändå någonstans vill tro om sig själv??
 
RSS 2.0