Att få "frågan"...

Häromdagen fick jag den där härliga frågan som man verkligen INTE vill få....
"När är det dags för dig då?". Hm.. Tänkte jag, frågar hon det jag tror..... "Ja du, jag är inte med barn" blir svaret. "Nehej, du hade en sån härlig bula så jag trodde det"....
 
Vi tar en kort paus för att insupa detta.... Detta hände, hon trodde att jag var gravid och inte ens ett ursäkta..!? Eftersom jag kommer från lilla landet lagom så förklarade jag ju så snällt och fint att "den härliga bulan" var kvar sedan mitt tredje barn (som jag fött under loppet av 4 år och 9 månader). Började nästan ursäkta mig själv att jag såg ut som jag gjorde och talade om att jag hade haft en muskeldelning och inte orkat ta tag i livet efter att jag fått nr tre men att jag nu börjat på ett kost- och träningsscehma. 
 
Men jag blir irriterad på mig själv. Jag behöver väl inte förklara mig?!?! Eller?? Och definitivt inte skämmas för min fantastiska kropp som burit och fött tre (två) barn åt mig på ganska kort tid. Den ser ju inte riktigt ut som jag vill, men var sak har ju sin tid!!! 
 
Bild kommer från mama
 
 
 

Mycket känslor

Två bilder från gårdagens Instagram (emmsaklemmsa)
 
Igår var det en hel del känslor i omlopp.
Var ju till läkaren med min led/finger och blev tagen på allvar direkt eftersom det var en otroligt tydlig svullnad runt kulleden på mitt vänstra pekfinger. Jag blev skickad till lab och där var det stick i armen som gällde. Profylaxandningen är bra på andra ställen än i förlossningssalen också!! :)
Fick sedan vänta ca 10 minuter innan jag fick komma in till läkaren igen. Mina prover visade ingenting men eftersom jag hade en tydlig svullnad och haft ont till och från i båda händerna sen i maj så skickade han ändå en remiss till röntgen. Med mig hem fick jag receptbelagda värktabletter som jag ska ta 2-3 gånger om dagen...
 
Så nu går jag och väntar på en kallelse för att få röntga både händer och fötter för att se om det visar nåt.
Det var dubbla känslor när proverna inte visade nåt. Jag har ju ont och det skulle ha varit skönt att få ett svar på vad det är som gör ont. Min mamma tror att det är överansträgning och jag hoppas innerligt att hon har rätt.
 
Efter vc igår så åkte jag och Oskar hem till Vivi och Simon för att hänga där tills det blev dags att hämta Viktor. Pratade med Vivi och berättade att jag ändå kände mig positiv och att man inte ska måla f*n på väggen. Men under eftermiddagen och kvällen så började jag tänka mer och mer och just nu känner jag mig inte så munter längre. Tänk om röntgen faktiskt visar nåt? Vad är det? Reumatism kanske? Jag vet inte. Men hur blir det om det är det...?! Med smärta? Är det ärftligt? Kommer mina två älskade barn att få samma sjukdom som mamma isf? Om det är ärftligt, kommer jag ha samvete att skaffa ett eller ännu fler barn till när jag vet att de kanske kommer att bli sjuka??
 
Mycket tankar som snurrat och jag har inte sovit så bra inatt.. Ska försöka skaka av mig olustkänslan och njuta av dagen. Jag vet ingenting än och jag måste försöka tänka positivt!!!
Men jag är nyfiken.. Hur resonerar du? Om du visste att du hade en ärftlig sjukdom, inte bara i släkten utan en sjukdom som brutit ut på dig, skulle du skaffa barn då?

Mina tankar om träning

 
Jag har väldigt mycket tankar om det här med träningen.
Jag hade en period i mitt liv där jag höll på att åka på ätstörningar och jag känner att sådana tankar ibland fortfarande snurrar i huvudet även om jag har lärt mig att "strunta" i dom.
Igår var femte måndagen i rad som jag vägde och mätte mig och igår hade det inte hänt så mycket som jag ville att det skulle ha gjort. Tankar som börjar snurra då är: Jag skulle ha tränat mer. Jag skulle ha ätit mycket mindre. Jag skulle inte ha unnat mig det där brödet när vi gjorde kebab. Och så fortsätter det. Jag har otroligt svårt att berömma mig själv, jag gick ju faktiskt ner 0,5 kg på en vecka och tappade 0,5 cm kring både mage och midja. Varför kan jag inte ge mig själv credit för det? Varför måste jag älta allt som jag i efterhand tycker att jag borde ha gjort. Jag vet ju egentligen att jag gjort allt det jag kunnat. Jag har ätit måltidsersättning istället för lunch, jag var iväg på tre träningspass varav två var spinning och jag åt bara godis på lödagen (lite på fredagkväll). Jag äter havregrynsgröt till frukost och jag äter små portioner men jag äter istället mellanmål...
 
Åh!! Jag tycker att alla dom här tankarna är så jobbiga, jag kan strunta i dom och inte göra som dom säger men jag får inte ut dom ur huvudet!!!! Jag försöker hitta en ny livsstil som jag kan stå ut med och som jag känner att jag kan leva med länge. Och jag tror att jag har gjort det. Men alla dessa tankar som säger åt mig att jag inte gör nog, att jag borde göra mer och äta mindre.. Gah....!!!!

Känns som igår

 
Tiden går så himla fort. Det känns som att det inte var längesen det var nyårsafton och värkarna drog igång. Vi valde att åka på nyårsfest ändå och till slut så hamnade vi här, på förlossningen med vårt andra barn. Som länge hette lillskrutt och som till slut blev Oskar. Det var en omtumlande morgon när han föddes. Vi blev föräldrar till två barn och jag fick min bristning. 
 
Jag har sett halva det senaste programmet som Uppdrag granskning gjort, ska se andra halvan inom en snar framtid.
Jag lider verkligen med dom kvinnorna som medverkade i programmet och med alla andra kvinnor som inte varit med i tv. Men samtidigt så är jag otroligt glad för att jag hade den personalen jag hade med mig i förlossningssalen. 
När Oskar (då lillskrutt) hade kommit upp på mitt bröst och allt hade lugnat sig och de började titta efter hur det hade gått med mig så sa barnmorskan till Peter att han skulle stanna uppe vid mitt huvud och att de skulle ta in läkaren för att barnmorskan ville att det skulle bli mer undersökt än bara av henne. Läkaren och barnmorskan konstaterade sedan tillsammans att det var en sfinkterruptur och att jag skulle till operation. Läkaren satte några stygn för att det inte skulle blöda så mycket och sedan fock jag vänta på att få åka ner till op. 
 
Känslorna som kom genom kroppen var många. Den första var panik! Å nej, hur blir det här nu då?! Men jag ändrade fort min attityd och bestämde mig för att allt skulle bli bra, jag skulle banne mig inte ha några besvär!!
Och det har jag inte. Jag fick prata med en sjukgymnast innan jag åkte hem och jag har följt alla hennes råd och nu är jag okej! Men jag har min barnmorska att tacka för det! Hon upptäckte direkt att det var mer än en "vanlig" bristning och hon var itne rädd för att kalla på hjälp. Det här kan man kalla för tur men jag tycker att det ska vara en rättighet, något som alla gravida kvinnor ska veta sker. Inte behöva vara bekymrade för om de får en barnmorska som vågar be om hjälp av en läkare. Vi lever väl i ett välfärdsland där det ska vara en självklarhet att få rätt vård och hjälp när man behöver det?!
 
Det enda jag sörjer, det är att jag inte kommer att föda barn vaginalt igen. Inte för aatt jag inte får, det får jag, fast på egen risk. Jag är informerad om riskerna och det gör att jag valt att nästa barn kommer att bli kejsarsnitt. Men jag har fött barn två gånger och det är det häftigaste jag har gjort! 
Och även om det blev som det blev när jag födde Oskar så var även den förlossningen, precis som Viktors, en positiv och fantastisk upplevelse!
Och den upplevelsen önskar jag alla gravida kvinnor! Och att alla ska få den hjälpen som jag fick!

Kommit tillbaka

Sista tiden under graviditeten och även i början när Oskar kom så "dög" inte jag för Viktor så fort pappa kom hem. Det var bara pappa som skulle hjälpa, greja, lägga osv...
Det tog ganska så hårt på mig även om jag visste att det bara var för en tid och jag visste ju också vad det berodde på. Men det var inte kul, att hela hela hela tiden få bråka för att få göra något med sitt barn.
Men nu har det ÄNTLIGEN vänt!! Jag och Peter är mer jämställda igen och det känns såå skönt!!
När vi var nere i lekparken häromdagen så lyfte jag upp honom och snurrade runt, vi sprang runt på gräset, busade och skojade.. Det var otroligt härligt att äntligen, ÄNTLIGEN, kunna vara den mamma som jag vill vara!! Viktor var också lycklig, han tittade på mig vid ett tillfälle och sa: Mamma gör som pappa... Ja älskade unge, nu kan mamma göra som pappa!!!

Jag känner nu när jag kan göra allt som jag vill hur mycket jag har saknat att vara mamma fullt ut. Det är en fantastisk känsla att kunna lyfta upp sitt barn och trösta iställe för att sätta sig ner på golvet och ta barnet i knät. Det blir inte samma omhändertagande-känsla. Och jag har saknat den, otroligt mycket! Men nu är jag på banan igen!




Svag och ferslig?

Idag har det snurrat en del tankar hos mig..
Jag vet inte hur jag ska formulera det här så att det ska komma ut rätt, så att det inte ska missförstås. Jag vill redan nu skriva att jag är inte ute efter sympatier tan jag är ute efter ett bollplank och jag är nyfiken på vad ni tycker.

Jag har ju varit hemma för foglossningar och sammandragningar sedan i augusti. Jag var sjukskriven först, sedan över på graviditetspenning och numera på föräldrapenning för bebis.
Viktor har under den här tiden varit på förskolan, måndag-fredag 9-16. I torsdags så kräktes han på morgonen och jag ringde hem Peter. Inget konstigt med det, anser jag. Hur tycker ni??

Har diskuterat med en person som resonerar som så att det är svagt att be om hjälp. Hon hade svårt att ge uttryck för hur hon kände inför det här utan att använda ordet "fersligt". Hon sa att hon var fostrad att man ska ta hand om sig själv och att det är, som skrivet, svagt att be om hjälp. Att man ska bita ihop och bara köra. Att när hon fick barn så spelade det ingen rol hur mycket foglossningar man hade så fick man inte ha sina tidigare barn på dagis ändå.
Här gick hon dock med på att det var väl kanske bättre för Viktor att få vara på dagis istället för hemma med mig, men det hördes ändå en ton om att "man ska faktiskt klara sig själv"....
Hon var också bekymrad över hur jag skulle kunna klara av att ta hand om två barn när jag inte ens kan ta hand om ett själv...


Efter att vi pratat på telefon kände jag mig otroligt ledsen och ifrågasatt. Det kändes som att hon ifrågasatte min förmåga att vara mamma till mina barn. Jag är övertygad om att jag är den bästa mamman som finns för just mina barn och jag gör allt för dem. Även det barn som ännu inte kommit ut.
Var och en har rätt till sin egna åsikt och hon har all rätt att tycka som hon vill, men som sagt, jag har svårt att inte ta till mig och bli ledsen...

Hur tycker ni? Jag skulle gärna vilja veta. Och åt båda hållen, positivt och negativt. Hur resonerar ni omkring frågor som dessa?


Jag och min älskade son för någon dag sedan

Det jag saknar mest!

Det jag saknar mest just nu det är att kunna vara mamma till min son fullt ut!

Imorse var han bussugen och ville att vi skulle springa, hoppa och krypa runt. Men jag kan ju inte. Är så trött på att hela tiden behöva säga nej, mamma kan/orkar inte det. För jag vill ju inget hellre!!! Det gör så ont i mig att behöva säga nej varje gång, det sliter hårt på mitt mammahjärta...

Men får försöka se det som så att jag har mycket bus att ta igen när höfterna hänger med igen! Men det sliter på mig just nu, att inte kunna. Jag ser på Viktor hur han verkligen myser när pappa kommer hem för då vet han att nu, nu är det bus på gång. Jag vill att han ska se på mig med samma lysande ögon, att jag också innebär något mer än bara den praktiska biten.
Men som sagt, det gäller att hålla ut. Det är ca 3½ v kvar till BF. Det är ju ingenting. Sedan kan jag kanske räkna med några veckor innan jag är helt hundra i höfter och rygg men sen! Sen får det nästan bli en tripp till leklandet i stan så att jag kan ta igen lite. Någon som hänger på?! :)

Jag och min mage

Jag tänkte på det mycket när jag gick med Viktor. Och jag har tänkt på det en hel del den här gången också. Det här med att man på något kostigt sätt blir "allmän" så fort man har en bebis i magen. Oavsett hur stor magen är så tillåter sig folk att ta på och kommentera högt och tydligt!

Jag har varit mer tydlig och avvisande den här gången mot människor jag inte känner. Har sett till att det inte gått komma åt att ta på magen hur som helst. Men då får man massa, massa kommentarer istället, från människor jag inte känner!! Oj då, det ser tungt ut.. Oj, oj, oj, nu kan det inte vara länge kvar.. Det var allt en stor mage du har, är det två?? Det jag undrar är vad människor jag inte känner har med det att göra?? Det är väl ok om man får kallprata med kassörskan på Ica för att få tiden att gå när jag slår in koden. Men när man i princip blir stoppad av folk så tycker jag att det är oartigt!!!
Och om jag inte blir stoppad så hör man ofta kommentarer bakom ryggen om hur stor man är, hur man vaggar, att det inte kan vara länge kvar... Jag blir så trött på det! Visst att folk får prata om min mage, det är inte det. Men måste det ske så att jag hör det?! Kan jag bara inte få vara gravid och eländig ifred?!

För det är ju så man känner sig ibland, speciellt på slutet. Hade en jobbig period för några veckor sen och då var det hur jobbigt som helst med alla kommentarer. Det är jag som bär på magen, jag vet hur stor den är. Jag behöver ingen som talar om det för mig!
Nu är jag mycket mer glad och jag känner en glädje i hela kroppen och det gör det lättare att tackla alla kommentarer. Men det är inte alla som har det så. Det finns många som går ner i djupa svackor när de är gravida, kanske är det någon som har haft ätstörningar och lyckats ta sig ur och ska bli gravid. Men säkert finns det tankar kvar och kommentarer om att man är tjock från människor man inte känner hjälper inte till.

Vill bara skicka ut en tankeställare och jag hoppas att alla ni som inte frågar innan ni tar på magen tänker till. Och även alla ni som stoppar folk på alla möjliga ställen och kastar ur er kommentarer, TÄNK ER FÖR!!! Ni har ingen aning om vad som händer inom mamman i fråga!! Ingen som helst aning!!!

Är detta något som ni reflekterat över när ni varit gravida??

Mental inställning

Igår var jag på stan. Jag åkte väääldigt tidigt så att jag skulle ha god tid på mig, jag vilade mycket på förmiddagen och under stunden som jag gjorde mina ärenden så tog jag många små pauser. Trots detta så har jag ont idag, naturligtvis, hade inte förväntat mig något annat heller.
Men jag märker hur min mentala inställning påverkar hur jag mår rent fysiskt. Hade det varit för några veckor sedan, när jag hade en enorm svacka mentalt så hade jag varit helt knäckt idag. Ledsen över allt som jag inte kunnat göra, både hemma och med Viktor och Peter. Men idag så ser jag möjligheter istället, jag tänker på ett annat sätt. Okej, jag orkar inte göra det idag, men vad orkar jag? Kanske det och sedan läsa en halvtimme? Skulle det vara möjligt? Jag känner efter, utvärderar mig själv och sätter ett annat mål, ett realistiskt som jag klarar av. När jag sedan gjort det så unnar jag mig stunden i soffan med en bok, zappa eller bara vila en stund. Det känns väldigt bra!!!

Barnmorskan

Igår var jag hos barnmorskan, fyndade ett skötbord till övervåningen och pysslade lite hemma så det blev inget bloggande. När kvällen kom så säckade både jag och Gorgeous ihop i soffan och bara myste en stund innan det var dags för sängen.

Blev så irriterad hos barnmorskan igår! Allt såg bra ut. Bebis ligger med huvudet neråt och har börjat sjunka. Inte fixerad och ska sjunka en bit till men det känns ändå bra att det händer nåt och att jag känner rätt i kroppen. Måtten såg bra ut, ligger på kurvan och hjärtat på bebis lät bra.
Sedan sitter vi och pratar lite allmänt om förlossningen och hur jag mår i ryggen. Hon frågar om vi pratat om akupunktur, hon hade för sig att vi gjort det men att jag tackat nej. Bekräftade att så var det pga att jag ha fruktansvärt svårt för nålar och måste profylaxandas när jag är och tar blodprov... Trots det, och trots att jag vid MÅNGA tillfällen tackat nej så fortsätter hon att gå på om att jag borde prova. Hon plockar tom fram nålar för att visa och fortsätter gå på om att nålarna är ju så små och dom sitter ju inte så djupt.
Detta gjorde mig jättesur och jag sa till på skarpen att jag verkligen inte vill ha med nålar och sprutor att göra om det inte är absolut nödvändigt!! Det var en bestämd flicka fick jag till svar.
Jag var INTE på bra humör när jag lämnade mottagningen igår! Hoppas att jag blir visad mer respekt om mina önskningar med smärtlindring och nålar när jag kommer in på förlossningen. Jag vill inte ens bli frågad om smärtlindring. Vill jag ha så säger jag till! Jag har läst på och vet vilka alternativ som finns och jag vet vad som är bäst för mig!

Positiv energi

De senaste dagarna så har jag blivit emr och mer fylld av någon form av positiv energi och handlingskraft.
Förra veckan var bara pyton och jag kunde inte vara längre ner, både fysiskt och psykiskt. Men nu känner jag att det vänder och jag är åt andra håller istället, iaf psykiskt.
Jag har strukturerat upp livet och gjort ett antal listor så att jag slipper ha allt i huvudet, jag har börjar förbereda och småpyssla med bebis alla grejer, plockat i kläder börjat förbereda sängen osv... Jag boar helt enkelt!

Jag kommer också på en massa extra grejer som inte är nödvändigt att göra men som vore lite kul och förnyande. Som att måla skänken och spegeln i hallen och byta knoppar i skänken. Helt totalt onödigt med tanke på hur jag mår i kroppen och allt annat runtomkring, men jag skulle tycka att det var mysigt... Tur att jag har någon som tar ner mig på jorden och påpekar för mig att jag får inte göra för mycket och att jag måste ta vara på stunderna när jag är hemma själv och vila mycket. SKa försöka göra något med den positiva energin idag iaf, plocka lite hemma och kanske se om jag orkar stryka lite.
Men som sagt, livet känns mycket bättre igen och det är skönt!!


Mamma, pappa och storebror längtar efter dig!

Lista..

Har börjat på en lista för att kunna släppa en del saker och för att kunna prioritera.
När jag har allt i huvudet känns det som att det blir så mycket och övermäktigt, jag blir stressad. När jag får ner det på papper så blir det överskådligt och jag lugnar ner mig betydligt. Nu när jag har punktat upp lite så ser jag att det inte är så mycket som ska grejas med ändå, och det som ska göras är enkla och snabba grejer. Känns väldigt skönt!

Någon mer som är sån?

Arbete med mig själv

Jag har inlett ett hårt arbete med mig själv!
Jag har under en period, en ganska lång sådan, arbetat upp ett pedantiskt beteende. Jag har inte alltid varit sån och nu känner jag att det har nått höjder som inte är hälsosamt.
Jag kan inte sitta ner i soffan på kvällen och slappna av ordentligt om jag vet att det är något som behövs pysslas med eller om det inte ser "perfekt" ut hemma. Jag har haft fram dammsugaren ungefär en gång om dagen trots att det i princip bara är jag hemma på dagarna och det är inte bra! Jag måste kunna slappna av och släppa sådant som inte är viktigt. Speciellt nu när jag har ont och inte orkar rent fysiskt och behöver massor med vila för att ladda inför den stundande förlossningen. Det är faktiskt inte länge kvar!

Jag har nu de senaste dagarna försökt att bara dammsuga varannan dag. Det är mycket också egentligen, jag vet det, men det är ett steg på väg. Jag måste jobba med det här problemet i babysteg, den som gapar över för mycket mister ofta hela stycket... Jag måste försöka hitta någon form av balans där jag har det som jag vill ha det men att det inte går ut över mig själv fysiskt och psykiskt som det gör nu.

Peter då kanske ni tänker! Och tro mig, han hjälper till och vill hjälpa mer men jag släpper inte.. Det är så himla svårt att förklara... Men jag har påbörjat ett svårt arbete med mig själv iaf. Får se om det hjälper....

Övermäktigt

Just nu är jag inne i en period i mitt liv som är väldigt stressig. Jag känner att jag inte hinner med och jag är ständigt trött.
Jag tar en liten paus med bloggen ett par dagar. Får se när jag återkommer med nya krafter...

Love, emmsaklemmsa

RSS 2.0