Märker relativt fort att mitt mellersta hjärta inte har en toppendag. Han svänger snabbare än vanligt i humöret men vill ändå vara kvar. När vi varit där nästan två timmar märker jag att nu, nu är det dags att åka hem. Han svänger sååå snabbt mellan hopp och förtvivlan, lek och önskan om att få dö...

Jag (och även Peter) hör de här sakerna, just nu, på en daglig basis. Vi vet hur vi ska hantera det och ingen av oss brusar upp när han är i affekt. Vi har lärt oss den hårda vägen att det är ingen idé, han behöver mötas med lugn och kärlek...

Jag har nu en önskan till dig som bevittnar sådant här... Nu talar jag för mig och mitt barn, men vet att det är oftast såhär, stanna utanför! Du hjälper inte till!! Ta dina dömande blickar och titta åt ett annat håll, jag ser dig i ögonvrån! Ta ditt viskande och svälj det, jag ser dig i ögonvrån!! Och vad värre är, MIN SON SER DIG I ÖGONVRÅN!!!!!!!! 

När min son på väg ut, i jacka och skor, ställer sig bakom ett hörn och skriker på mig att jag är en hemsk mamma, att han hatar mig, att jag är värdelös, att han ska flytta hemifrån, att han ska skära halsen av sig, att han vill drunkna..... tala inte om för honom att man inte får säga så till sin mamma, att mamma faktiskt är bra. Han vet det, och jag vet det... och jag vet att det går över. Dina ord får honom att må sämre, dina ord ger honom ännu mer dåligt samvete. För jag som mamma kan ta det han säger.. Det är tungt, men jag kan ta det. Det är mitt jobb som mamma, det är min plikt som mamma, att ta emot min son när han faller. Och tro mig, när han kommer ur affekt har vi alltid, alltid en fin stund tillsammans där vi deklarerar vår kärlek till varandra, vi gråter ofta en smula tillsammans och konstaterar att vi överlevde den här gången också, vi klarade det tillsammans! 

Men du, du som dömmer, viskar, lägger dig i... du hjälper inte till!!!