Jag håller på att flytta en massa inlägg från den gamla bloggen till den här och insåg att jag inte publicerat min förlossningsberättelse från Viktors födelse.
Den kommer nu istället, 2 år senare. Men bättre sent än aldrig! Vi får se om det är någon som orkar traggla sig igenom hela...

Söndag den 20 december så vaknade jag på morgonen och allt var som vanligt. Dock kände jag att jag hade väldigt kraftiga förvärkar. Vi skulle egentligen åka till Forshaga för att fira Magnus på hans födelsedag men fick skicka sms till Rebecca att jag inte orkade för att jag hade ont. Förvärkarna kom väldigt oregelbundet under hela dagen, en del var så kraftiga att jag fick profylaxandas för att ta mig genom dom.

Runt kl 21 på kvällen blev värkarna mer och mer regelbundna och jag förstod att det var på gång. Det som vi väntat på så länge. Peter och jag satte oss framför tv:n och spelade tv-spel för att få tiden att gå och fokusera på något annat. Det var lättare sagt än gjort! Vi använde oss hela tiden av varktimer.se för att se hur värkarbetet såg ut. Efter någon timme beslöt vi oss för att försöka sova. När vi hade lagt oss insåg jag att det inte skulle bli mycket sömn för min del. Värkarna kom regelbundet men inte tillräckligt tätt för att åka in.

Omkring 3-tiden på morgonen den 21 december orkade jag inte ligga kvar i sängen längre utan gick upp. Jag var inte uppe länge innan jag fick rusa till toaletten och kräkas. Ropade på Peter och talade om att jag tänkte ringa till förlossningen. Det var lika bra att jag gjorde det själv eftersom vi hört att de ändå vill prata med mamman för att höra hur hon låter. Jag berättade för barnmorskan som svarade hur länge jag hade mellan värkarna och att jag hade kräkts. Vi var välkomna in om vi ville men barnmorskan trodde att vi kunde vara hemma en stund till om vi ville. Än så länge så kändes allt väldigt bra och jag tänkte att vi försöker vara hemma en stund till. Ville inte åka in bara för att bli hemskickad. Men det gick bara några värkar innan jag skulle ändra mig! Ringde in igen och talade om att vi skulle börja röra oss inåt. Peter packade det sista som skulle med in, jag ringde mamma och pappa för att tala om att vi skulle åka in. Jag ställde mig i duschen medans Peter packade. Det var helt underbart att arbeta med värkarna i duschen, det varma vattnet var väldigt smärtlindrande.

Jag har ingen aning om vad klockan var när vi åkte hemifrån men vi kom iväg i alla fall. På vägen stannade vi och plockade med Carina. Hon ville gärna vara med inne på sjukhuset. I bilen på väg in så blev jag lite orolig eftersom värkarna avtog. Hemma hade de kommit ganska tätt men på väg till stan hade jag bara två eller tre stycken. Men det blev det ändring på när vi kom fram till förlossningen. Jag fick tre värkar innan vi ens kommit in i byggnaden.

Vi blev inskrivna på förlossningen kl 5.30 av Johanna Olsson. Det första som hände var att Carina fick lämna avdelningen pga. smittorisken för svininfluensan. Vi fick också veta att det för tillfället var dåligt med förlossningssalar så vi fick ligga i ett undersökningsrum. Omkring 6.15 – 6.30 blev jag undersökt och var öppen 3-4 cm. Just då kändes det som ett nederlag. Jag hade ju kämpat med värkar hela natten och så hade det bara gett 3-4 cm. Men vi fick i alla fall ett rum och vi blev presenterade för vår barnmorska, Karin, och vår undersköterska, Marianne. Från det att jag blev undersökt och fram till sista krystvärken tappade jag klockan totalt. Men vi fick ett rum och jag blev erbjuden att duscha. Det var ett erbjudande jag nappade på och vi blev visade till ett duschrum. Jag satt på en stol i duschen både länge och väl, det gav en jätteskön smärtlindring. Nu i efterhand så vet jag inte varför jag valde att gå tillbaka till rummet men det gjorde vi. Där fick jag ligga på sidan i sängen och jag fick taktil massage på ryggen av Marianne och Peter masserade nederdelen av magen under värkarna. Helt plötsligt så känner jag ett kraftigt tryck neråt i magen, som om jag skulle behöva gå på toaletten. Jag säger till Marianne och hon springer iväg för att hämta Karin. Efter en undersökning står det klart att jag är fullt öppen och att jag kan börja krysta. Klockan är då 9.00. Vattnet gick klockan 8.40 men det har jag inget minne av. Jag fick hjälp upp ur sängen eftersom jag ville föda på en förlossningspall. När jag satt på pallen kändes det bra men det var otroligt jobbigt att krysta. Jag hade hört från många att det var skönt när krystvärkarna satte igång för då fick man arbeta med smärtan på ett annat sätt. Jag blev lite rädd istället, tyckte att det var otäckt att min kropp tog över som den gjorde. När krystvärkarna satte igång så började det riktiga jobbet. Det var otroligt jobbigt och många gånger kände jag för att ge upp. Men med hjälp av Peter, Karin och Marianne så orkade jag ändå på något vis. Jag fick byta ställning ofta. Jag pendlade mellan att sitta på förlossningspall och stå upp lutad mot sängen. Till slut sa Karin ifrån och talade om för mig att jag var tvungen att lägga mig i sängen. Jag började med att ligga på sidan och krysta men det hände inte så mycket. Till slut la de mig i gynläge och så fick jag värkstimulerande dropp för att orka krysta det sista. Jag som vanligtvis är jätterädd för nålar och sånt märkte inte ens när de satte droppet. Jag kände fort att värkarna blev kraftigare och intensivare. Helt plötsligt så kände jag att det hände saker och att förlossningen gick framåt. När jag var som mest utvidgad och huvudet var på väg ut så tog värken slut. Det var den mest intensiva smärta jag någon gång känt och paniken kom krypande. Peter såg hur jag började spänna mig och krypa uppåt. Jag kommer inte ihåg vad han sa men på något sätt så fick han mig att slappna av och andas. I nästa värk kom bebisen ut och jag kände en otrolig lättnad och lycka. Jag fick upp en liten krabat på magen som skrek och skrek men var det vackraste jag sett. Peter tittade på mig med tårar rinnande nerför kinderna och sa att vi hade fått en liten kille, en Viktor. Klockan var då 10.18 och jag hade haft krystvärkar i 1 timme och 18 minuter. Men en helt otrolig känsla infann sig i kroppen, en underbar känsla av lycka. Jag hade blivit mamma!

Efter att jag fått upp Viktor på magen så hände det mycket. Jag skakade otroligt mycket i hela kroppen. Antagligen för att jag inte fått behålla någon mat sedan söndagen och att jag var så otroligt trött. Allt som hände efter att Viktor kommit ut är som en dimma. Jag blev sydd, Viktor blev vägd och mätt… Han vägde 3620 gram och 52,5 cm lång. En helt perfekt kille. Jag minns i alla fall att efter att jag blivit sydd fick jag lägga mig på sidan för att amma. Viktor var en hungrig liten kille som tog bröstet direkt. Underbart! Känslan går inte att beskriva.

Efter ett par timmar fick jag gå iväg och duscha. Pappa fick då ta hand om Viktor. Det var otroligt skönt att duscha men när jag stått där ett tag så kom det en sköterska. Peter tyckte att jag hade varit borta länge så han ville kolla att jag var okej. Blev då också tillsagd att jag fick skynda mig lite för att vi skulle iväg på kontroll med lillkillen. Fick lite bråttom och det var lite problematiskt att torka sig och få på sig kläder själv… Men till slut gick det bra och vi gick iväg. Undersökningen minns jag inte mycket av. Jag blev yr och fick sätta mig på en stol för att inte svimma. Men jag vet att Viktor var jätteduktig. Allt var som det skulle och han protesterade inte ett dugg trots att läkaren drog och klämde och kände.

Vi blev utskrivna från förlossningen direkt efter ett test som gjordes på salen. Vi tillbringade dock en natt på patienthotellet innan vi åkte hem med vårt mirakel!